Så nu nystartar vi den här bloggen. Och allt eftersom inspirationen börjar flöda får vi se åt vilken riktning bloggen formas. Hur låter det?

Intressant spel det där. Att man hatälskar det. Man vill inte spela och bli beroende, men på någon konstig vänster så dras man dit ändå. (Läs: Jag spelar det inte, och har aldrig gjort, men folk i min absoluta närhet gör och jag utgår ifrån vad jag upplever från dem).

Något som även är intressant är hur mycket folk dras in i spelet. Hur ens humör så snabbt kan skifta från full koncentration, till humoristiskt, till riktigt förbannad. Man gör allt för sin guild, men ändå dampar man sönder när folk misslyckas.

Att man till och med bygger delar av sitt liv på detta spel när man har bestämda tider med guilden då man ska "raida" är ytterligare en sak som är intressant. Att höra någon säga "sorry, men jag måste dra nu. Måste hem i tid till raiden" får en att bli förvånad, men ändå glad för den personen att han/hon har ett intresse som betyder något. Precis som träning gör för mig. Men ibland får det en att stå själv kvar och undra hur viktigt det egentligen kan vara? Om det verkligen är så viktigt att man lämnar sin bästa kompis för att sugas in i en låtsas värld byggd på servrar och umgås med människor du kanske inte ens har sett i verkligheten. Det enda du kan utgå från är deras röst, deras skrivspråk och deras gubbe.

Men kanske är det just det som är så tillfredsställande med spelet? Att alla är på lika villkor. Det spelar ingen roll hur du ser ut, vilken klass du har i samhället, eller om du saknar ett ben eller inte. Känslan att ingen dömer.

Ibland är ultimatumet mer eller mindre krävande. Men ändå.

Övergången Sommar/höst är sjukligt påfrestande vad det gäller väderlek.

Igår var det skitkallt, så då tar man för givet att det är kallt idag och byltar på sig lager på lager med kläder för att kunna hålla kroppsvärmen på någorlunda normal nivå. När man sedan tar steget ut genom dörren drabbas man av chocktillstånd då det är så varmt att svetten sprutar bokstavligt talat.

Bara för detta kommer det säker vara skitkallt imorgon när man tar lättare kläder på sig så att man fryser tårna av sig istället.

Och det skulle aldrig komma mig för att sticka ut en hand genom dörröppningen för att känna efter hur vädret är. Jag menar, hur ambitiös tror ni att jag är?

Nej vetnivad, ge tillbaka sommaren. Bara för en liten liten stund till?

Får bli en annan dag.

I en stad i ungefärlig storlek med Malmö dör varje år på grund av passiv rökning;

• ca 25 personer på grund av skador orsakade av passiv rökning
• 18 av hjärtinfarkt
• 6 av hjärt- och kärlsjukdomar
• 1 av lungcancer

Jag har världens mest underbara pojkvän. Så det så.

Visst är det något speciellt med nätter? De frammanar en känsla så att man ibland önskar att de varade för evigt.

Och man är trött som ett as.

Hur gammal sa folk att jag var?

På väg till träning var det blå himmel och varmt. När vi precis ska ge oss ut i båtarna så blåser det upp och börjar regna. Det fortsätter så här tills vi bestämmer oss för att gå in. När jag sedan beger mig hemåt igen upphör regnet och solen tittar fram igen.

Ju närmare tidpunkten närmar sig, desto mer ökar nervositeten och du börjar seriöst överväga om du ska skita i det.

Men ändå går du dit. Ändå gör du det du ska. Och när du väl är där så inser du att all oro och nervositet var helt i onödan. På ett sätt känner man sig som ett fån, men ändå...

Men för er som är intresserade gjorde jag det inte.

Den kommentaren fick jag på föregående inlägg.

Vad är det för fruktansvärd anklagelse?! Aldrig att jag blir hyper av kaffe.

Jag dricker det inte jätteofta, jag får inte huvudvärk, och jag tänker inte på det hela tiden.

Dock har jag haft en jäkligt kul helg! Jag har aldrig rott så mycket i hela mitt liv (nästan iaf), och det har resulterat i 9 blåsor på händerna, söndertrasade knogar och en jävla träningsvärk. Träningsvärken i häcken är värst. Den tar kål på mig.

Nä, nu kan jag inte sitta ner längre. Dags för arslet att vila.

Om det är en busslinje ni brukar åka, och halvsover så brukar man i princip exakt veta var bussen befinner sig utan att öppna ögonen. Hur kommer detta sig egentligen? Är det start/stopp/avsaktningar som kroppen lärt sig känna igen. Tryckförändringar i luften, konturer utanför fönstret som avspeglar sig på insidan av ögonlocken?

Tåls att tänka på!

Förlåt för det oengagerade inlägget, men förtillfället är jag så trött att jag knappt ser vad jag skriver...

Man går igenom en personlighetsförändring. Ingen märkbar, men inom sig. Man blir kanske mer säker på den man är, mer nöjd med sig själv, eller bara allmänt bekväm inombords.

För tillfället är det många faktorer som spelar in, men helt plötsligt börjar mina fingertoppar nå livet igen. Jag börjar få grepp. Jag är tillfredsställd med min tillvaro, med min omgivning. Stressen jag känt nu i över ett år börjar försvinna. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv, sakta men säkert.

Detta är inte typen av inlägg jag brukar skriva här, men just nu kände jag bara för att skriva av mig. Visa världen att jag visst kan. Kan resa mig igen, som en bättre människa. Med livsglädjen tillbaka. (Nej, nu snackar jag inte om att jag tagit hissen till 18e våningen med självmordstankar, utan mer om att jag varit trött på mycket runt omkring mig). För nu vill jag leva, jag vill umgås, jag vill älska och älskas.

Förutom på stolen bredvid mig.

Det finns ingenting som gör mig så osäker som när folk på bussen aktivt väljer att inte sitta bredvid en. Med en gång börjar tankarna vandra runt; ser jag konstig ut, ser jag ofräsch ut, luktar jag illa? Jag menar, det måste ju finnas någon anledning som gör att Sveriges lata människor aktivt väljer att stå upp en hel bussresa framför att sitta bredvid mig.

Den som förlorar ska tydligen baka en kladdkaka, dekorerna den och hela köret som Ellen så fint uttryckte det. Sen ska det även bjudas på varm choklad och film.

När väl strumpan slutar stanna på foten längre, utan följer med upp till knät tar man sig samman och slänger dem. Kalla det vad du vill, men jag skulle vilja säga i-landsproblem.